-Oh no! Försök inte. Bara “1″ apa/Hulda
“Fylogenier
”Fylogeni” betyder ett tänkt släktskap mellan olika organismer. För att urskilja en fylogeni behöver man identifiera dels stamfäder/ättlingar (8) och dels utvecklingssekvenserna dem emellan (10). Med dessa data kan man sedan rita ett släktträd, som brukar kallas ett ”fylogenetiskt utvecklingsträd” eller kort ”fylogram”. Sekvenserna har vi redan studerat så låt oss nu fokusera på föräldrar/barn-relationerna. En studerad art utgör ett ”löv” i släktträdet. Dess stamfäder utgör ”grenar” (och ”stammen”) i trädet. Ett komplett fylogram ska alltså bestå av både grenar och löv. Men eftersom man aldrig lyckats att säkert identifiera föräldrar/barn-relationer (annat än på trivial artnivå), blir de ritade fylogrammen hypotetiska. De faktiska ”utvecklingsträd” som brukar presenteras av evolutionister utgörs inte av fylogram utan av ”kladogram” (9), även om de ofta flaggas som fylogram. Ett kladogram är ett slags schema över hur enstaka egenskaper fördelas över de studerade organismerna. Kladogrammen utgörs bara av löv vilket innebär att stammen och grenarna, vilka skulle illustrera fylogenin, fullständigt saknas. Visserligen sammanbinds kladogrammens grupper med linjer, men dessa har ingenting som helst med utveckling att göra. De motsvarar istället linjer mellan arterna ”Saab” och ”Volvo” till gruppen ”bilar”.
Jämför de två träden i figuren. Det första är ett tidigt fylogram hämtat ur Charles Darwins klassiska bok ”Om arternas ursprung”. Det andra är ett exempel på hur ett modernt kladogram kan se ut. Dagens evolutionsbiologer vill få oss att tro att kladogrammet är uppfyllelsen av det Darwin predikterade, och att utvecklingsläran därmed är bevisad. De två diagrammen är dock i viss mening varandras motsatser. Darwin ritade verkliga fylogenier (utvecklingslinjer) mellan hypotetiska arter. Det moderna kladogrammet består av hypotetiska fylogenier mellan verkliga arter. Var finns då de verkliga fylogenierna mellan de verkliga arterna? Svar: ingenstans, och den enkla anledningen är att livet aldrig varit ett resultat av en utveckling.
Kladogrammen har förvandlat de sökta förfäderna till hypotetiska storheter. Ofta görs detta genom att ge förfäderna namn som ligger över artnivå, t.ex. ”mossdjur” eller ”däggdjur”. Märk att det är arter som ska utvecklas, och att gruppera ihop ett antal arter under benämningen ”däggdjur” visar absolut ingenting evolutionistiskt sett. För att kamouflera denna grundläggande brist byter evolutionister ofta ut ”förfader” mot ”gemensam förfader”. På så sätt blir förfadern hypotetisk och man slipper problemet med att peka ut en bestämd art. Säg till en evolutionist att han tror att människan härstammar från apan, och du får omedelbart smäll på fingrarna. Korrekt uttryckssätt är att vi har en gemensam förfader med apan.
Låt oss dock anta för ett ögonblick att man lyckats identifiera en fylogeni, ett sant utvecklingsträd (6). Detta är konstruerat genom att identifiera likheter och olikheter mellan de studerade arterna och under antagandet att likhet beror på släktskap. En större likhet blir ett närmare släktskap och en större olikhet blir ett avlägsnare släktskap. Olikheter beror då på en ”biologisk variation” från en gemensam förfader, något som kallas ”divergent evolution” (1). Men organismer har flera egenskaper vars likheter och olikheter kan jämföras mellan arterna, och dessa jämförelser ger inte alltid samma släktskap. (Jämför de nästlade hierarkierna ovan.) Valen är nära släkt med kossan om jag studerar hur den föder sina barn, men samtidigt nära släkt med hajen om jag studerar dess kroppsform. Naturligtvis finns en rätt på smörgåsbordet som förklarar också sådan likhet som inte beror på släktskap. Rätten kallas ”konvergent evolution” (2) och den leder till ”analoga egenskaper”, att jämföras med den divergenta evolutionens resultat, de ”homologa egenskaperna”. Analoga egenskaper har utvecklats från olika ursprung till samma funktion, medan homologa egenskaper har utvecklats från samma ursprung till olika funktion. De är alltså varandras motsatser. Båda ryms med lätthet i evolutionsläran.
Även på det molekylärbiologiska området används likheter som stämmer med det förväntade utvecklingsträdet som bevis för evolution. Ett välkänt exempel är genen GULO, nödvändig för produktion av C-vitamin, som antas deaktiverad på liknande sätt för olika primater. Detta måste bero på, menar evolutionister, att genen deaktiverades innan primaterna skiljdes åt utvecklingsmässigt och att efterföljande generationer därför alla har ärvt defekten. Detta hade varit ett starkt argument om det inte samtidigt funnits en mekanism som kan förklara molekylärbiologisk likhet som inte beror på gemensamt ursprung. Naturligtvis finns det en sådan. Man säger att likheter i långt från varandra liggande grenar i utvecklingsträdet måste bero på att generna har funktion och att det naturliga urvalet därför bevarat dem intakta trots långa utvecklingsvägar. Det hela urartar alltså till ytterligare ett cirkelresonemang.
Att konstruera evolutionsträd är därför ingen exakt vetenskap. Det är snarare ett optimeringsproblem där det gäller att hitta det träd som utefter sina grenar har minst avvikelser gällande likheter och olikheter. Förfaringssättet kallas ”parsimoni” och är en mycket användbar rätt på smörgåsbordet.
Text Anders Gärdeborn. Nedre bild A.G./Ö. bildspel,bildtext Hulda
Anders Gärdeborn talesman för Genesis
Med tillstånd publicerat
Kreationism kontra evolution. Föredrag av Anders Gärdeborn del 13
