Jag vill tacka Lennart Jareteg, och hans gäster, på Bibelfokus. Som gammal ockultist och häxa vet jag att du har mer rätt än vad folk begriper

^^^^^^^^^^
Jesus Kristus beskydda oss från främmande eldar och led oss du på rätta vägar. Amen

Det vill jag börja med; att tacka Lennart och alla de som har inlägg på Bibelfokus. Jag har inte bara lärt mig mycket nytt. Jag har också fått bekräftat att det jag sett och känt genom åren inte varit helt fel. Betyder det då att precis allt på Lennarts webbsida stämmer. Kanske inte. Jag vet inte. Men Gud vet. Och Gud vet också vilken intention man har när man bloggar ut något som man anser vara viktigt för kristna att veta om.

Jag föddes i kölvattnet av hippierörelsen och levde som hippie i många år. Länge bodde jag i Kristiania i Köpenhamn. Som hippie kom jag kontakt med det mesta som idag går under namnet New Age. Vi talade inte då om New Age, vi talade om vattumannens tidsålder som skulle förändra världen. Vi hängde på vattumannen och Tibetanens bokhandel i Stockholm, när vi var där. Vi älskade visor, protestsånger och rock, och vi hängde med moder jord och olika teatergrupper. Vi reste i folkvagnsbussar mellan musikfestivaler och andra manifestationer. Och ja, vi rökte braja, maja, drack rödvin och dansade frigörande danser. In i bilden kom också psykodeliska droger som svampar och LSD. Själv testade jag LSD två gånger men fick en sneskjuts så jag höll på att kackelacka i brallan. Idag ser jag det som att Gud beskyddade mig, och det blev inget mer av den sorten för min del.
Ja jag var en äventyrare och sökare, en nyfiken sådan. Han, Jesus Kristus, visste om att det var honom jag letade efter fast jag visste inte det själv just då. Det skulle dröja innan jag hittade fram.

Vi studerade Helena Petrovna Blavatsky och Crowely, vi läste hinduisk litteratur, vi älskade Budda och läste Siddharta och Tibetanska dödsboken bland mycket annat som knappt får plats i denna bloggpost. Vi lekte häxor och schamaner och fick våra ”totemdjur” av ”kunnigt” folk, vilket i mitt fall blev en ren då jag har lappska kindkotor. (skrattar lite generat)
Vi yogade, vi primalskrek och vi fick våra horoskop ställda. Vilket i mitt fall gjorde att jag levde under en förbannelse i många år. Än idag kan den spöka faktiskt. Vi gjorde allt man kan tänka sig.

Vi mediterade. Inte bara för vår egen skull. Vi mediterade för att ”den stora planen” skulle bli en verklighet där större delen av mänskligheten skulle meditera samtidigt för att fredens furste skulle få tillträde till oss alla. Kundaliniyoga var en av meditationsformerna bland annat. Idag vet jag vad detta innebär. Det visste jag inte då.

Så en dag lämnade jag hippierörelsen. jag var en sökare som få. I den vevan kom jag in på kampsport. Jag tränade först ninjutzu, senare karate. Var riktigt duktig må ni tro. (ler) Jag studerade naturligtvis också mystiken och den religiösa och litteraturen som tillhörde. Men så fick jag en skada som gjorde att jag inte kunde kampsporta mer. Det var hemskt. Jag kände mig precis tom, ensam och totalt övergiven i detta svarta mörker. Ja så kändes det, som om jag blivit övergiven på en mörk mörk väg utan slut. Vad gjorde jag då? Jo jag började studera dom katolska mystikerna. En del av böckerna har jag kvar som referenslitteratur över en fallen kyrka. Japp! så är det.

Men jag är en kämpe med en oerhört färgstark personlighet som inte ger mig så lätt. Och vetgirig och hungrig som jag var fortsatte jag mitt sökande efter en mening med livet; med mitt liv. Det var då jag kom i kontakt med kabbalah. Och jag studerade det lustfyllt för en judisk kabbalist. Jag fick aldrig några upplevelser när jag kundaliniyogade. Men jag fick det när jag lekte med kabbalahs tankar och vägar. Jag slutade genast, eller nästan genast. I och med att jag kommit i kontakt med judiskt tänkande, för att korta ner historien, kom min barndoms tankar på Bibelns Gud. Jag mindes berättelserna från söndagsskolan. Jag mindes frälsningsarmens scoutgrupp som jag varit med i. Ni förstår, jag har varit både blåvinge och solstråle, även om det värsta har gått över nu. Man strålar väl inte så där särdeles mycket numera (ler lite igen)

Hur som helst var minnena väckta och jag började tänka på Jesus Kristus. Och som av en händelse hamnade jag på ett tältmöte: Jag. Ja ni förstår att jag trodde jag skulle smälla av. Men jag gick dit varje kväll en hel vecka. Jag kunde helt enkelt inte hålla mig därifrån. Det gick bara inte. Jag måste dit. Men jag ville inte bli frälst. Det hade jag bestämt mig för. Det låter kanske konstigt, men jag ville inte det. Så kom sista mötet. Oj ni anar inte vilken underlig desperat sorg jag kände över att det var sista kvällen.
Här skriver jag nu något som kanske Lennart Jareteg inte håller med mig om. Det var så här. Alla hade ju sett mig där varje kväll en hel vecka. Nu var det slut på tältkanpanjen. Flera gånger hade man bjudit fram mig för att ta emot Jesus. Men icke då. Absolut inte var mitt svar varje gång. Nu tog den där sorgen över i mig och jag slöt mina ögon och bad: Jesus om du finns, hjälp mig.
Jag kan inte förklara hur det gick till, men allt försvann runt omkring mig. Endast ett såg jag, jag såg hur Jesus kom emot mig. Jag såg honom. Jag visste att det var han. Den kvällen tog jag emot Jesus Kristus som min frälsare. Lustigt nog minns jag inte hur hans ansikte såg ut. Men frälst blev jag.

Jag döptes i Fillan i Stockholm. Senare gick jag över till Södermalmskyrkan för att den karismatiske och kontroversiella Ulf Ekman predikade där på onsdagkvällarna. Blev så på mitt sätt djupt involverad i Livets Ord och Ekmans tankegångar. Så flyttade jag/vi. I staden jag kom till gick jag med i församlingen. Vilket helvete. Jag tappade nästan min tro på Gud. Skall inte gå in på det igen men det är tragiskt hur många skitstövlar det finns i församlingarna. Både bland ledarskapet och bänksittarna. Nog om det.

Jag hade länge funderat över varför man i kyrka efter kyrka gav mig en igenkännande fläkt från mitt liv bland främmande eldar. Efter hand såg jag fysiskt hur min ungdoms avgudar flyttade in i församlingarna. Jag rent ut sagt kände hur det ena efter det andra flyttade in. Först försiktigt senare med full kraft. Jag påtalade det här men ingen lyssnade. Efter en del tragiska händelser jag fick vara med om lämnade jag hela ”skiten”, vilket var församlingen.

Sammalunda var det med Livets Ord. Jag tog de mina illa kvickt därifrån för att jag såg vart det barkade hän. Jag kanske inte såg att det gick mot Rom och kundaliniumgänge då. Men jag såg att det höll på att gå åt skogen till i alla fall. Men det har jag också redan berättat om, så jag lämnar det också.

Nu till Lennart Jareteg och hans gäster på sin webbblogg. Varför försvarar jag Lennart, eller vägrar svara för honom? Jo därför att jag vet att han har rätt i det mesta han säger. Han har gjort ett obegripligt grundligt arbete för att blottlägga vad som händer bland oss kristna idag. Och när jag lyssnar på vad han kommit fram till känner jag igen det han berättar om. Det han har grävt fram har jag personligen upplevt. Kanske persongalleriet är annorlunda idag. Må så vara med det är exakt samma ockulta främmande eldar. Och den elden känner jag igen därför att jag har varit omsluten av den en gång för länge sedan.

Tillbaka till om Lennart Jareteg har rätt i precis allt han säger och skriver. kanske inte. Men även den mest strålande stjärna har sina fläckar. Och Gud Fader i himmelen, inte att förglömma, vet vad Lennart Jaretegs intentioner är; och det är inte för att verka tuff eller märkvärdig. Det kan du slå dig i backen på att det inte är. Det kan i alla fall jag slå mig i backen på…

Övrigt. På Lennarts webb kan vi få mycket hjälp och kunskap från flera duktiga förkunnare och missionärer om vad som pågår inom den kristna världen. Sådana människor som Stig Andreasson, Nils Olov Nilsson, Evy Juneswed m. Fl. Dom vet verkligen vad dom talar om dom. Och inte att förglömma underbara Ulf Granat som låter som kärleken själv. Men det kanske är för att han är tandtekniker

Så till er som vill att jag skall dissa Lennart Jareteg svarar jag så här; lägg ner för bövelen…