Docenten som fann vägen tillbaka till Jesus. Är du äldre och har mist din tro? Det finns hopp för dig med. Lägger till ett litet eget personligt vittnesbörd också.

***************
Till var och en av oss ger Frälsaren denna kärleksfulla inbjudan:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” Matt 11:28–30

Lyssnade på en intervju som Lennart Jareteg gjorde med den, då 70 åriga, docent Sören Sigvardsson. Där berättar han, Sören, om hur svårt det varit för honom att få ihop vetenskap och sin Gudstro. Sören miste sin tro på Gud. Han som läst Bibeln och skulle bli evangelist och allt som han själv säger. Detta till trots att man varit elak emot honom i församlingen.
Lennart som har en gåva att få människor att vilja berätta lotsade Sören framåt i intervjun, eller samtalet, på sitt angenäma sätt. Jag kände mig verkligen rörd över hur denna ädle gamle man berättade hur han fann vägen tillbaka till Jesus och fick sin tro tillbaka.

Jag är egentligen inte så där särdeles förtjust i att tala om mig själv egentligen. Jag nämner något litet ibland. Men jag låter det sällan ligga kvar på bloggen särskilt länge. Det känns för obekvämt för mig av någon anledning. Man får tycka och tänka vad man vill om det men så är det bara.

Men när jag lyssnade på den här intervjun med Sören kände jag igen mig i mycket av vad han berättade. Jag kände faktiskt rent fysiskt igen mig hur konstigt det än kan låta. Jag är också väl bekant med hur kärlekslöshet i församlingar driver bort människor ur den kristna gemenskapen. Jag kände också igen hur världslig kunskap kan sätta hela ens tro på en gungbräda, för att sedan tippa över till den sida där Gud bleknar bort.

Sörens och min historia är inte identiska. Men det finns fragment som jag är väl bekant med.
Livet har inte varit så snällt emot mig. Jag kom från fattiga förhållanden och for väldigt illa. Jag längtade efter vänskap och kärlek. Det gjorde mig till en sökare. Jag letade efter en mening, en anledning till att leva. Sökte en mening i en, som jag tyckte, meningslös värld. Jag studerade ockultism av alla slag. Och tyvärr; jag tillhör en av dom som mediterade för att ”den stora planen” skulle bli verksam i vår värld. Tanken var att ju fler som mediterade ju starkare skulle denna kraft bli. Den ansågs vara den högstes kärlek som skulle rädda mänskligheten. Jag visste inte då att jag satt och mer eller mindre tillbad satan själv. Jag visste inte att jag bjöd in Lucifer i mitt sinne och mitt hjärta. Nu vet jag det och är meditationens största motståndare. Och du kan tro att jag känner mig storligen bekymrad över att man drar in detta i kyrkorna idag.

I det liv jag levde var Indien viktig. Därför var det naturligt att också yoga, visualisering m.m. fanns med i mitt liv. Helena Petrovna Blavatsky var husgudinnan nummer 1. Hon med sina sataniska hemliga källor. Phu! Jag får rysningar. Idag har hon fått ett nytt uppsving, tillsammans med Carlos Castanedas trolldomslära och böcker. Carlos Castaneda var en av mina andra ”husgudar” bl.m andra.

Så blev jag frälst. Jag var lycklig för det. Jag hade ju hittat Gud själv tänkte jag. (skrattar, nog vet jag att det var han som sökte upp mig) Jag var jämt i församlingen trots att det egentligen inte fanns någon gemenskap att tala om. Jag älskade det ändå. Så hamnade jag i södermalmskyrkan. Ulf Ekman hade just börjat komma dit på onsdagkvällar. Helt plötsligt tyckte jag att andra predikanter var tråkiga. Jag tyckte inte att dom hade något att säga mig längre. Nej dansa sjunga och lyssna på Ulf Ekman var det som gällde. Jag älskade honom och Kalle Severin. Och jag satt som förtrollad när Ulf Ekman talade. För jag var förtrollad av denna man; bunden på något märkligt sätt. Den förtrollningen är bruten sen länge nu kan jag lova.

Senare kom jag till en mindre församling. Mitt livs värsta tid. Den tiden blev en koncentrerad blandning av den sorg, ensamhet och smärta jag upplevt i mitt liv. Den kärlekslöshet, falskhet, snuskgubbar, sexualbrottslingar och den arrogans som var där jämsides med predikningar om Jesu kärlek tog den sista tillit jag hade till människor. Idag litar jag på väldigt få människor. Och tragiskt nog, de jag litar minst på är kristna människor. Mycket ledsamt tycker jag. Det borde ju vara så att jag i en kristen församling skall känna syskonskap och trygghet. Det skall jag ju inte känna ute i värdsliga sammanhang. Efter att ha kölhalats gång på gång genom livet blev den församling jag sökte gemenskap i ytterligare en Nemesis. Resultatet blev att jag förlorade min tro på Gud. Församlingen jag talar om är Sionförsamlingen.

Nu kanske du undrar vad jag och docent Sören Sigvardsson har gemensamt. Vi har det gemensamt att vi båda är intresserade av vetenskap. Vi har båda farit illa i församlingen. Och vi miste båda av olika anledningar vår tro på Gud. Men viktigast av allt; vi fick genom Guds förunderliga nåd tillbaka vår tro på Bibelns Gud. Och som jag nämde tidigare. jag kände rent fysiskt igen mig i hans berättelse, hans ledsenhet och ödsliga fråga; vad är meningen med livet? Jag står visserligen ensam idag. Men nu har jag Jesus Kristus med mig på alla mina vägar igen. Både dom trevliga och mindre trevliga vägarna. Och det är jag tacksam för.

Jag rekomenderar dig att lyssna på denna fina mans berättelse. Kanske du är äldre och mist din tro. Kanske vägen du går på känns skakig. kanske dina ben vacklar på Vägen av olika orsaker. Kanske Sören Sigvardssons vittnesbörd kan ge dig ditt hopp tillbaka. Ett hopp om att det finns en Gud och att han lönar den som söker honom för Jesu Kristu skull.

Du finner intervjun med Sören Sigvardsson HÄR
Inlägget heter ”Från ateism, tillbaka till ungdomens tro på Jesus”

Kanske tar jag bort denna personliga blogg senare… Vi får se hur jag gör med det